Du klarar det.

Nu är det gjort. Nu är du borta. Nu kan jag aldrig mer få tillbaka dig. Jag har gråtit tisdag, onsdag och torsdag. Jag vet inte varför, men jag tror att jag innerst inne kände att det jag gjorde trots allt var fel. Att jag borde ha behållit dig. De var i alla fall jätte snälla när jag gjorde abort. Fast jag låg och grät från att jag la mig på britsen till att jag blev ner sövd, och sen började jag direkt igen när jag vaknade, grät i någon timme, och sen slutade jag och sen började jag igen på kvällen. Om jag ska vara ärlig så tror jag att jag ångrar mig nu. Det känns så tomt utan dig, när du låg där tryckt i min mage så var vi alltid två, jag var aldrig ensam. Men nu är jag ensam, och endast på grund av att jag valde att döda dig. Jag valde att döda mitt egna barn, hur kunde jag göra det. Fan, nu kommer jag aldrig att få lära känna dig, aldrig se hur du ser ut. Aldrig se dig ta dina första steg och höra dig säga sina dina första ord. Klart att jag kommer att få barn i framtiden, men det kommer aldrig att bli du, just dig kommer jag aldrig få tillbaka. Varför gjorde jag det här, varför var jag inte stark nog och sa att jag ville behålla dig, varför...