Du klarar det.

Jag klarar inte det här längre, nu har jag legat och gråtit hela kvällen känns det som. Det beslutet jag gör nu, som kommer genomföras imorgon är inte ett beslut jag själv velat välja. Det är ett beslut jag valt för att jag vet att alla andra vill att jag ska välja det. Ingen skulle acceptera att jag ville behålla dig, och jag vet att allt skulle bli svårt om jag valde det. Men varför mår jag då såhär, varför gråter jag och känner paniken komma närmare inför imorgon. När jag är klar där imorgon, efter 15 min på operationsbordet, ja då kan jag inte ändra mig. Jag vet att jag kommer bryta ihop då. För då kommer jag aldrig att få chansen att se dig, att veta vem du är och lära känna dig. Jag kommer aldrig få se vem du liknar eller vad du skulle heta. Ingen sånt kommer jag få göra då. Och varför gör jag då detta, mest är det på grund av dig, min pojkvän. Jag vet att du inte vill att jag ska ha kvar barnet och jag kan inte behålla det då, om inte du vill. Jag vet att alla mina kompisar säger att jag ska göra abort och jag vet att alla som skulle få reda på detta också skulle säga det. Men det verkar inte som att det finns någon som ser möjligheten att det går att behålla barnet. Jag är snart 18 år, det finns många som varit betydligt yngre än jag och klarat det. Varför skulle inte jag klara det då, jag älskar ju barn, jag skulle ta hand om dig som en prinsessa. Jag vet att jag skulle kara det, varför kan ingen bara se det. Se att det finns en möjlighet att behålla det. Det enda alla ser nu är en enda möjlighet, abort. Jag vet inte längre vad jag ska göra För jag måste åka dit imorgon, måste genomgå den hemska aborten där de dödar dig. Varför kan jag inte bara få välja själv vad jag vill, varför frågar ingen mig, det är ju jag som är gravid, det är min kropp och mitt val. Det är inuti mig mitt barn växer, mitt egna barn som jag är mamma till. Varför kan ingen bara förstå det. Varför tror alla att jag inte kommer klara det, varför tror alla att det är så lätt att göra abort. Men jag har gett mig, gett mig för alla andra. För jag vet att jag aldrig kommer att vinna den här striden. Men jag vill att du ska försöka att inte hata mig för att jag inte lät dig stanna, stanna och komma till världen där jag och alla andra skulle kunna se dig växa upp. Jag är ledsen för att jag tog ifrån dig rättigheten att leva, bara på grund av andra. Men inget av detta var på grund av min vilja. Om jag hade fått välja hade du fått stanna och leva ett vanligt liv, vid sidan av mig. Hoppas du hittar ett liv någon annanstans istället. Förlåt.