Du klarar det.

Skönt, skönt, skönt!
Äntligen börjar allt kännas bättre. Har pojkvän sen en vecka tillbaka. Maten går bra. Har fortfarande inge hunger och den lär inte heller komma tillbaka. Det är så skönt när man känner att man har den kontrollen, att man klarar det. Jag vet inte om jag kommer våga prata om det med min pojkvän, tror verkligen inte det. För om någon vet kommer allt bli så vycket svårare speciellt eftersom jag spenderar så mycket tid med honom, då kommer han vara på mig hela tiden. Så det är bäst att ingen vet. INte för att jag vill att någon ska veta, för ingen bryr sig ändå på det sättet så tror jag det skulle vara skönt att prata ut om det med någon. Kanske med nåon som är i samma sitts, det skulle nog vara bäst. Det bli rås många frågar, vad var det som utlöste detta? Kommer jag någonsin kunna äta normalt? INte för att jag vill det just nu, för jag är redan en tjock gris och inte vill jag bli en större ju. Men kanske senare i livet, när man har familj och barn. Då är det inte bra att som mamma ha äs då man ska vara en förebild för barnen. Men vad spelar det för roll nu? Haha, vet inte hur jag kom in på det här, menmen. Allt känns iaf toppen nu och jag är glad. <3